Idag hämtade vi Hercules på djursjukhuset – ÄNTLIGEN!

Det är så jävla skönt att han är hemma och problemen är lösta. Vi har självklart saknat honom jättemycket. Även om han ”bara” är en katt så betyder han otroligt mycket. Han och jag har varit med om mer tillsammans än vad de flesta människor har. Han är definitivt min BFF. Jag vet att det är flera av er, kanske du, som tycker det är fjantigt men det är ju sant.

Har mår mycket bättre nu, han äter, han bajsar och han är väldigt gosig.

Han låg i mitt knä i soffan jättelänge ikväll och nu ska han bestämt sova så nära oss som möjligt, det vill säga mellan våra huvuden, på Jennys kudde.