Meny Stäng

Etikett: Ångest (sida 1 av 3)

Waz uuuuup!?!

Läget nurå? Jo, lite bättre. Fortfarande panikångest varje kväll och hög ångest vissa dagar. Det är dock sedan länge känt att det är bra att sysselsätta sig för att lindra ångesten. Därför försöker jag gå till jobbet som jag ska även om jag inte tar mig iväg förrän eftermiddagen.

I helgen gjorde Jenny och jag en hel del också. I lördags storstädade vi hemma och tog en cykeltur på 1,2 mil. I söndags var vi med Jennys syster och hennes pojkvän på Vårmarknad på Skällby där vi tittade på djuren och de få stånd som fanns som kallades marknad (de gick att räkna på två händer så det var inte mycket att hänga i påskriset). Efter marknaden gick vi hem till Hanna (Jennys syster) och drack lite kaffe och pratade en stund. Sedan cyklade jag och Jenny hem och på vägen handlade vi lite smått och gott som vi behövde hemma och lite föda att stoppa i magen.

Jo, vi satte tomatfrön för en vecka sedan och de växer så det knakar. Knak, knak säger det varje dag och så har de växt lite. Knak, knak!

tomatplantor

Sanningen måste få vara sanningen

Jag har inte bloggat på ett tag och det beror på att jag egentligen inte vill blogga om vissa saker. Det är ju kul att blogga när det händer roliga saker och det är även roligare att läsa. Nu finns det dock inget annat att blogga om än det som följer.

face-of-axiety-no2

Senaste veckan, eller veckorna kanske är mer rätt, har jag mått fruktansvärt dåligt. Jag har haft ångest som nästan varit omöjlig att hantera men tack vare all terapi som jag gått i så hanterar jag det ganska bra.

Det är en sak om det bara sitter i huvudet men just nu är de fysiska känslorna lika jobbiga. Jag har de senaste dagarna haft smärtor i bröstet, som värk, och tungt att andas. Jag får även svårt att fokusera längre stunder på saker och min sociala fobi som alltid ligger där och gnager blir så jobbig att jag knappt vill gå utanför dörren. Dessutom har jag haft panikångest varje kväll, ibland flera gånger. Den känslan är att jag ska tuppa av när som helst och aldrig vakna mer. Så det är knappt att jag vågar gå och lägga mig. Sömnen är föresten en annan jobbig sak men den kan vi behandla i ett senare inlägg.

face-of-anxiety

Jobbet blir också lidande, jag har varit borta från jobbet flera dagar denna veckan och idag fick jag gå hem efter halva dagen för att ångesten var för stark. Kanske är det en depression på väg.

Jag vet att det finns många där ute som tänker; Vad fan gnäller han för, det är väl bara att gå ut? Ta dig i kragen för helvete!

Det är just du som tänker så som aldrig har mått psykiskt dåligt eller förstår att psykiskt ohälsa är lika verklig som fysisk. Men hade jag haft ett amputerat ben eller cancer i mina njurar hade du aldrig ifrågasatt min hälsa.

dark-in-thub

Det var det jag ville få ur mig, hoppas du som läser detta mår bättre än jag och aldrig behöver uppleva den smärta och hopplöshet som ångest innebär.

Vandra i frid!

Ironiskt men det funkar

På jobbet sitter jag vid datorn hela tiden. Kodar, optimerar, designar och administrerar. Jag fixar allt från tidningsannonser till webbplatser, allt med datorns hjälp.

Vad som gör mig lugn

Då är det ganska konstigt att när jag kommer hem och känner mig ångestfylld, irriterad och när impulserna tar över är det vid datorn och med just vad jag redan nämnt att jag gör på jobbet gör mig lugn igen.

Jag sätter mig med Illustrator och Photoshop och designar lite allt möjligt. Jag fixar med egna webbplatser, skriver script och lägger in nya funktioner. Borde jag inte vara trött på skiten? Näe, jag går in i en bubbla och kan bli sittande i timmar samtidigt som jag glömmer allt jobbigt, förutom den där menyn som inte tandar med logotypen. Självklart med skönt gungande reggae i öronen. En sorts terapi kan man säga.

Ironiskt men det funkar.

Kommer aldrig att vakna

Jag drabbas av panik ångest ganska ofta och det är ett helvete. Den kan uppstå när som helst och var som helst. Det har hänt att jag sprungit ut från butiker för att mitt hjärta börjat slå hårdare, kroppen skakat och min syn blivit suddig. Det går inte att göra så mycket i de situationerna.

Panikångesten har kommit när jag varit ute och kört bil. Den situationen är svår eftersom du inte bara kan stanna bilen var som helst. Extra svårt blir det när du inte kommer ihåg vart du är påväg och inte kan fokusera på andra trafikanter. Det är bara några exempel på obehagliga situationer när panikångesten sätter in.

Värst är det nog ändå på kvällen när det känns som att jag ska tuppa av närsomhelst och känner mig helt säker på att om jag somnar nu så kommer jag aldrig att vakna. Så kände jag igårkväll om du undrar över den konstiga Instabilden.

Det är inte konstigt att jag oftast är rädd för att gå och lägga mig. Jag är liksom rädd för att inte somna och samtidigt rädd för att inte vakna. Fucked up!

Ibland mår jag bara så dåligt

Idag har varit en jobbig dag. Det har varit en sån där dag då ångesten bara är hög utan att jag egentligen vet varför.

Vi hade möte med Arbetsförmedlingen idag, jag och min chef. Jag hade målat upp olika scenarior i huvudet både att jag skulle säga att jag ville sluta och att min chef ville avsluta min anställning. Jag antar att det var detta en del av ångesten grundade sig i. Ingenting av det jag tänkte hände, men det visste jag ju inte i förväg. Försvann ångesten då?

Neeeeeeeeej, självklart inte!

Idag var det även dags att besikta bilen, jag kan ha varit lite nervös för det också, och den gick givetvis inte igenom. Inga jättestora fel men det måste ändå fixas. Försvann ångesten efter att jag fått veta hur besiktningen gick?

Neeeeeeeeej, självklart inte!

Senare på eftermiddagen hände något. Ångesten sköt upp som en raket så jag nästan blev yr i huvudet. Jag skakade och kunde inte sitta kvar där jag satt utan var tvungen att gå därifrån. Först nu, tre timmar senare, börjar det lugna ner sig lite men jag har fortfarande en stor klump i bröstet.

Hoppas det är bra imorgon…eller i alla fall okej.

bilen-besiktas kompisar-i-soffan

Ja, jag är sjuk i huvudet

Jag är en förespråkare för att tala lika öppet om psykiska sjukdomar som om fysiska sjukdomar. Ibland är det dock svårt att vara öppen och den mest uppenbara anledningen är att de flesta människor har så svårt att förstå. Alla har väl haft ont i magen men få har haft sådan ångest så att det känns som du ska tuppa av och dö. Hur beskriver jag ens den känslan? Många har haft lunginflammation men få har varit så djupt deprimerad så att döden känns som den enda utvägen. Hur ska jag få någon att förstå hur det är?

Jag som har bipolär sjukdom, och alla andra som har det, har det omvända att förklara utövar detta. I en hypomani känner jag mig oslagbar, jag får massor av saker gjorda på rekordsnabb tid, jag löser vilket problem som helst på fem sekunder, jag vill ha saker och köper dem också som om det inte fanns någon morgondag. Alltihop för att med 99% säkerhet falla ner i en depression efteråt.

Bipoler

Jag har varit djupt deprimerad många gånger, nästan lika många gånger har jag velat ta mitt eget liv. Jag har haft flera hypomanier, och visst det är skönt i stunden, men det tröttar snabbt ut mig och försätter mig i jobbiga situationer. Och, som sagt, efteråt kommer den där jävla depressionen. Att leva så är inte roligt, det är en risk för livet och för många slutar det med döden.

Som tur är har jag bra mediciner som planar ut de här topparna och dalarna. Större delen av tiden går det bra, jag mår bra och mitt liv fungerar, men ibland kommer de, hypomanierna och depressionerna. Däremellan har jag ångest från och till, ibland stark och långvarig, ibland lättare och snabbt övergående. Har du inte levt så här är det svårt att förstå och som sagt svårt att förklara för dig.

Trots detta väljer jag att vara öppen med min bipolära sjukdom. Även om de flesta har svårt att förstå så känner jag att det är bra om de vet att jag har vissa svagheter för att inte säga sårbarheter. Jag orkar inte alltid gå in i detalj för det är sällan någon idé, vill människor veta mer får de antingen fråga eller läsa på själva. Jag upplever det som att mycket har blivit lättare att vara öppen. Det kan hända saker som gör att jag måste vara hemma från jobbet, ställa in träffen med vännerna, orkar inte svara i telefonen eller något annat som inte kan förklaras på annat sätt än att säga ”Jag mådde psykiskt dåligt”.

Till just dig som läser det här vill jag säga att; ”Ja, jag är sjuk i huvudet”.

Tack för att du läste!

Jävligare dag

Javligare dag idag. Jag har inte mått så dåligt på evigheter som jag gjorde idag – ångest.

Dagens höjdpunkt var:

  1. Ben & Jerry’s
  2. Något helt annat.

  

Vart ska jag ta vägen?

Idag har varit en mörk dag. Alltså inte bokstavligt utan inombords, fast där var det visserligen mörkt bokstavligen.

Jag hade sådan ångest som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag kände liksom en form av vilsenhet i mitt inre och kunde inte förmå mig själv att hitta rätt bland alla tankar som strömmade genom mitt medvetande.

Jag passade i alla fall på att få lite ljus på min tillvaro (bokstavligt talat) genom att ta en promenad och sedan en mugg kaffe i solen.

Med hopp om en ”ljusare” morgondag.

Din tillgivne, Jesper

  

Jobbar på låtsas

Idag började jag jobba 30% istället för 25%. Det finns de som säger att jag inte jobbar och att jag inte är någon riktig arbetare. Och ja, man kanske kan säga att jag jobbar på låtsas men officiellt heter det att arbetsträna. Det är så det fungerar när man är sjuk i huvudet men även om man har skadat ryggen och ska ta sig in på arbetsmarknaden igen.

Jag jobbar ju ändå med riktiga projekt nu, med målet att få anställning på företaget jag gör dem åt.

Som sagt så låtsasjobbar jag mer nu, börjar klockan åtta och slutat klockan tolv. Idag var det helt tomt på kontoret när jag kom och det var skönt. Som vanligt inledde jag arbetsdagen med en balja kaffe för att komma igång (jag hade visserligen druckit två koppar hemma innan jag gick, men det spelar ju ingen roll.)

I eftermiddags var jag hos min samtalskontakt på psykmottagningen. Jag mådde redan dåligt och var irriterad när jag kom dit och under mötet eskalerade mitt dåliga mående. Jag känner inte att jag får den hjälp och stöd jag behöver av hen och hens beteende och sätt att hantera saker gör mig så besviken. Nu har jag bestämt mig för att jag inte vill träffa hen fler gånger utan vill ha en annan samtalskontakt, men jag måste prata med min läkare om det och hon har inga tider indet närmaste så vi får se hur det går för någon utomstående som kan sin sak behöver jag att prata med.

Så till något roligare; Idol började igår. Jag tycker det är ett skitkul program. Roligast är det givetvis i början när man får se alla dårar med noll självinsikt som kommer dit och gör bort sig. Sen tycker jag det är kul att följa de som har talang och se hur de utvecklas.

  Helt tomt på kontoret.

 
En balja kaffe.

  
Idol har börjat igen.

Att prata i telefon

Jag har alltid haft mer eller mindre svårt för att prata i telefon. Det är inte det att jag har svårt att prata rent tekniskt…eller jo, jag stammade en period under grundskolan, det kan vara det som sitter i lite. Men nu kretsar det i huvudsak kring ångest, nervositet, oro och osäkerhet över vad personen i andra änden vill samt mina svårigheter att hålla ett flytande samtal (jag är värdelös på att komma på samtalsämnen). Sen tycker jag det är stressande när telefonen ringer, vet jag vem det är som ringer är det lättare men är det ett okänt nummer eller skyddat nummer så svarar jag väldigt sällan för att inte säga aldrig, om jag inte vet att exempelvis någon från sjukhuset ska ringa  vid en viss tid eller dylikt.

jPhone FlightmodePå grund av dessa oros- och stressmoment har jag oftast telefonen på ljudlöst, ser, hör eller känner jag att det ringer svarar jag, men märker jag inte att det ringer, säg att telefonen rent av ligger i ett annat rum, så svarar jag ju följaktligen inte (helt naturligt). Det var faktiskt ett tips som jag läste i Tove Lundins bok ”Handbok för psykon” (skitbra bok för övrigt) och jag tycker det känns bra. Ibland går jag faktiskt runt med The jPhone’s ”Flygplansläge” aktiverat, jag drar även ur hemtelefonen ibland, tillsammans kallar jag det för att jag går ”Unplugged”. Folk kanske undrar varför jag inte svarar i telefon ibland men då säger jag bara ”måste jag svara i telefonen bara för att det ringer?”. En del kanske tycker det är konstigt, men jag hävdar att man inte alltid behöver vara tillgänglig överallt 24 timmar om dygnet.

Svarar jag inte? Nähe, ring igen då!

© 2017 Hatad & Älskad Av Alla. Alla rättigheter reserverade.

  • Socialisera

  • Mina tweets

  • Jag på Insta

  • Etiketts