Meny Stäng

Etikett: Ångest (sida 2 av 3)

Ångesten kom ifatt

Nu är det drygt en vecka sedan jag blev utskriven och jag känner för att summera lite. De första två-tre dagarna gick bra sedan hände något – ångesten kom ifatt. Jag kämpar med att tänka rätt, försöka vara här och nu och inte se för långt fram i framtiden, men för ofta går det åt helvete när jag tänker. Så nu lever jag från dag till dag och vet aldrig när ångesten ska ”attackera” mig eller om det kommer kännas okej, för att det ska kännas bra är lite avlägset som jag ser det. Morgnarna är svårast, jag vaknar med ångest som jag inte kan härleda till något särskilt, den är bara där och gör det tungt att ta mig ur sängen. Men sen släpper det oftast och jag kan komma igång med dagen om än försenat. Jag vet att det blir lättare när jag aktiverar mig och gör saker, men jag orkar inte hur mycket som helst, att tömma diskmaskinen kan vara ett dagsverke för mig, sen orkar jag inte mer.

För att avsluta med något positivt så hittade jag flera vårtecken i helgen. Vad sägs om det här – blåsippor i februari? Måste ju vara någon form av rekord!

Blåsippa Snödroppar Stigen till Dovreviken Vintergäck

Längtar hem och är livrädd

Jag hade ett samtal med läkaren här på avdelningen igår och hon tycker det är dags att skriva ut mig. Jag sa att tanken skrämde mig men någon gång måste det ju ske. När det än blir så kommer jag känna den här rädslan. Även om det har känts ganska bra de senaste dagarna så är jag rädd för att det plötsligt ska vända. Som läkaren sa så är det ju jag, det är så jag fungerar, det kan vända väldigt snabbt och jag vet aldrig riktigt när och det är förmodligen något jag kommer få leva med.

Längtar hem och är livrädd

Samtidigt som jag är rädd så längtar jag hem. Jag längtar efter att få sköta mig själv när det kommer till mat, medicin, aktiviteter och så vidare. Som jag skrev i förra inlägget så längtar jag även hem till mina nya prylar. TV:n kom i måndags och den är superbra, har aldrig sett en tv med så bra bild och när jag får ljudet installerat så kommer jag nog inte vilja lämna lägenheten. Så jag har saker att se fram emot också vilket underlättar det hela avsevärt.

Kevin Breel: En deprimerad komikers bekännelser

Väl talat, för precis så här är det. ”Om du bryter armen kommer folk springa fram till dig för att de vill skriva på ditt gips. Men säger du att du är deprimerad springer de så fort de kan åt andra hållet.”

Sista dagen

Idag var sista dagen på jobbet, i alla fall det här jobbet, och det var tungt att säga farväl till alla mina sköna arbetskamrater. Det här jobbet har varit det bästa jobb jag haft, mycket beroende på mina arbetskamrater, men även jobbet i sig som har varit varierande och jag har lärt sig massa nytt hela tiden.

cs-no-more

Nu är det dock slut och det är med tårar i ögonen jag tänker tillbaka på allt vi har varit med om från ett helt nystartat bolag till ett av Sveriges mest framgångsrika SEO-bolag och det har jag varit med att bygga upp.

Tack återigen till mina goa arbetskamrater för att ni gjorde det kul att gå till jobbet även de dagar då jag inte mådde så bra, ni har varit ett stort stöd och mycket hjälp.

Där tog orden slut, men jag hoppas att alla förstår och att ni som ska ta åt er verkligen gör det.

Taggar: , ,

Försäkringskassan är krångliga

Jag har inte bloggat på ett tag så jag tänkte det var tid. Saker och ting har inte riktigt varit så bar senaste tiden eftersom jag inte mått så bra. Jag kämpar med ångest och det är svårt att ta sig igenom dagarna.

De senaste dagarna har dock inte varit så mörka som för ett par veckor sedan. Jag har inte haft sådan okontrollerbar ångest som jag hade när jag blev inlagd senast. Visst är en del dagar tuffa men det är något jag börjar inse att jag måste acceptera, mitt liv kommer förmodligen vara så, men jag gör allt jag kan för att hålla balansen. Det är väldigt viktigt för mig att hålla just balans, alla delar måste få sin del av min uppmärksamhet.

Krångliga Försäkringskassan

 

Om vi ska titta lite på den här dagen så vaknade jag för sent och ångesten fick grepp om mig och gjorde att jag inte tog mig ur sängen förrän klockan två. Vid den tiden hade Försäkringskassan ringt angående mitt senaste sjukintyg som de givetvis var tvugna att ifrågasätta. Jag förstår mig inte på dem, de ska ALLTID ifrågasätta ALLTING. Idag tog det ganska hårt på mig då jag ringde upp för att reda ut saker och ting. Damen i andra änden lät som om jag inte hade för avsikt att börja jobba så mycket jag kan så snart som möjligt. Vad fan tror hon liksom, att jag vill vara sjukskriven resten av livet? Hon frågade om jag hade tänkt gå upp i arbetstid eller vad som var meningen, åter igen, vad fan tror hon? Det fick mig att må ännu sämre än jag redan gjorde.

För att förklara lite så är jag sjukskriven 100% och arbetstränar med målet att vara på jobbet och jobba på 50%. Det har jag gjort i en månad nu och när den perioden tog slut förra måndagen kände jag mig inte redo att gå upp i arbetstid så min läkare förlängde min sjukskrivning och arbetsträningen. Mitt mål är att så snart jag känner mig stark nog börja jobba 75%, men om det är om två veckor eller en månad är omöjligt att säga eftersom jag inte vet hur ens nästkommande dag kommer se ut, än hellre en vecka. Jag måste få ta det i min egen takt och ingen jävla tant från Försäkringskassan ska ifrågasätta det, det är en sak mellan mig, min arbetsgivare och min läkare. Ett samtal med Försäkringskassan får mig alltid att känna mig som en jävla bedragare vilket i sin tur får mig att må sämre psykiskt.

Jag blir så trött

Igår när mina föräldrar skjutsat hem mig kom ångesten när jag satte mig vid datorn. Jag tittade på en bild av mig själv och såg min ena tatuering. Genast började min hjärna associera men åt helt jävla fel håll och då kom ångesten som en smäll på käften.

Fick ångest av min egen jävla tatuering

Kvällen blev jobbig, jag var rädd för att gå och lägga mig, rädd för att inte somna utan ligga och tänka på massa jobbiga saker. Det gick dock bra att somna, tog dubbel dos av min insomningstablett Zopiklon , men säg inget till någon.

Däremot var det inte så kul att vakna idag på morgonen, ångesten var fortfarande där och jag tog mig inte ur sängen. Jag fick ringa jobbet och sjukskriva mig och somna om för att hoppas att ångesten skulle försvinna. Det gjorde den inte.

Det har varit så här ett par veckor nu, jag har vaknat med ångest nästan varje morgon. Därför ringde jag min doktor och berättade om min situation. Han sa att jag skulle ta en långpromenad och försöka ta mig till jobbet imorgon. Jag gick 9 km, men allt det resulterade i var blåsor under min högerfot. I övrigt kände jag mig exakt likadan som före promenaden.

Nu återstår det att se om jag vaknar med ångest imorgon eller inte OCH om jag lyckas ta mig till jobbet eller inte. Jag får inte låta känslan ta överhand för då är det kört. Det är lättare sagt än gjort det där med att inte låta känslan ta över, när jag ligger där i sängen är det som om något bara trycker mig rakt i bröstet hårt ner i madrassen och säger att du ska inte gå till jobbet idag, du ska ligga här och tänka på all jobbig jävla skit du har varit med om och det ska göra ont, riktigt ont.

Fan, fan, fan säger jag!

Helgen från helvetet

Ångesten är ständingt närvarande just nu, den vilar alldeles runt hörnet. Lördagen som var blev övermäktig och jag sov bort merparten av dagen.

Ångesten hänger sig kvar.

Sedan kom söndagen och den började okej, men sen…jag bröt ihop fullständigt vid middagsbordet. Jag funderar på varför.

Min doktor sa att det inte hade att göra med min bipolaritet, men då undrar jag vad det har att göra med. Påminn mig om att jag ska fråga honom vid nästa besök (10 december).

Idag var en bra dag och jag blev glad när jag kom till jobbet, som för det mesta, och arbetsdagen flöt på väldigt bra och det följde med när jag gick hem.

Det dyker upp så många frågor hela tiden när ångesten är så här pass nära att ta över kroppen hela tiden. Det är ett heltidsjobb att hålla den borta och jag söker hela tiden distraktioner. Det kan vara allt från att läsa ointressanta artiklar i tidningen till att köra ett grispass på gymmet.

Som ikväll till exempel; 30 minuter på cykeln och sedan försöka maxa på varenda maskin, det får mig att må bra och jag är så jävla nöjd att jag tecknade det där gymkortet i vintras.

Pom po-pom!

Konsten att inte vara där men att vara det ändå

Den andra stigen

Med ett påklistrat leende satt jag bara där.

Där satt jag och tänkte igenom min strategi, tränade lite försiktigt så att ingen skulle märka.

När jag satt där filade jag på min mask.

Jag tog på mig min finaste mask och ställde mig där.

Jag sa något för att ingen skulle misstänka något och avslöja mig.

Fejkade skratt kastades ur min mun, gång på gång. Obehagligt.

Det var inte jag som satt i rummet och var delaktig, egentligen var jag någon annanstans, i mörkret långt där inne.

 

Vackert och avskyvärt

Gårdagens ångest blev för mycket idag. Jag bröt ihop på terapin idag och klarade inte av jobbet efteråt, gick hem med andra ord.

Vackert och avskyvärt

Jag tänkte ta en långpromenad men fick blodsockerkänning efter bara två kilometer. Fick vända och köpa dricka, macka och choklad på Maragaretalivs. Gick hem och tog ett varmt bad.

Ikväll ska jag vika tvätt för att skingra de jobbiga tankarna. Satsar på att ta mig till jobbet imorn.

När ångesten blir en ond cirkel

Idag fick jag en panikångest-attack på väg hem från jobbet. Jag var  tvungen att hoppa av cykeln och stanna, andas. Sedan styrde hjärnan mig till en godisbutik där jag köpte godis och glass. Väl hemma proppade jag i mig godis tills jag blev spyfärdig.

När ångesten blir en ond cirkel

När ångesten lagt sig en aning kände jag att jag måste göra något, byt och bryt. Jag kände för att gå till gymmet och träna mig trött. Men när jag har ångest tar det emot att träffa människor, även att jag borde, så jag tog mig inte iväg till gymmet. Det blir en ond cirkel när jag behöver aktivera mig men inte vill träffa människor, ångesten blir en ond cirkel. Jag hade kunnat ge mig ut och gå, men samma sak där, jag blir nervös när jag möter människor.

Det här är något jag jobbar med för att klara av, men ikväll tog ångesten överhand och stoppade mig. Nu vet jag inte vad jag ska göra, jag är för orolig för att ligga på soffan men för ofokuserad för att komma på något vettigt att göra, jag kan inte koncentrera mig. Nu sitter jag visserligen och skriver, men det är som att jag gör det i trans. Satan säger jag!

© 2018 Hatad & Älskad Av Alla. Alla rättigheter reserverade.