Meny Stäng

Etikett: Psykisk ohälsa (sida 1 av 2)

Jag fick läkaren att gå med på det

bort-med-litium

Jag var hos läkaren idag för att följa upp medicinförändringarna som pågår. Mitt mål är att ta bort Lithium som är en effektiv men lurig medicin. Den kan även påverka saker i kroppen, som olika organ. Jag har redan fått försämringar på sköldkörteln. Samt att man inte kan äta viss mat och ta vissa andra mediciner, ex. vissa värktabletter. Dessutom får den mig att känna mig så jävla likgiltig hela tiden.

Som du (som trogen besökare) vet har jag bipolär sjukdom (därför jag käkar Lithium) och då har jag vissa perioder då jag är väldigt uppåt (hypomanisk*) eller perioder där jag är deprimerad.

Grejen är att Lithium tar bort både toppar och dalar vilket lätt får en att går runt som en likgiltig zombie. Eftersom jag har flera mediciner mot min bipolära sjukdom så är det svårt att veta hur den ena eller andra påverkar mig och mitt mående. Men en sak vet jag och det är att Lithium plockar bort BÅDE toppar och dalar vilket inte är optimalt då mitt stora problem alltid har varit depressioner. Hypomanier har jag haft många också men eftersom det ”bara” är hypomanier kan jag leva med det. Därför vill jag ta bort Lithium och förhoppningsvis känna mig mer uppåt men med fortsatt medicinering mot depression.

Tillbaka till läkarbesöket: Jag fick läkaren att gå med på att plocka bort Lithium. Den måste dock trappas ut långsamt vilket innebär att jag inte kommer bli av med den förrän slutet av juli, med nedtrappning med en tablett per dag månad för månad tills jag inte tar några alls. Sedan hoppas jag känna mig glad på riktigt och kunna känna mig lycklig över saker och vara lite sprallig (som bara jag kan).

* Hypomani är en lindrigare form av mani. Det innebär att jag bland annat känner mig glad och upprymd, energifylld och full av idéer, men tar samtidigt förhastade beslut ibland.

Waz uuuuup!?!

Läget nurå? Jo, lite bättre. Fortfarande panikångest varje kväll och hög ångest vissa dagar. Det är dock sedan länge känt att det är bra att sysselsätta sig för att lindra ångesten. Därför försöker jag gå till jobbet som jag ska även om jag inte tar mig iväg förrän eftermiddagen.

I helgen gjorde Jenny och jag en hel del också. I lördags storstädade vi hemma och tog en cykeltur på 1,2 mil. I söndags var vi med Jennys syster och hennes pojkvän på Vårmarknad på Skällby där vi tittade på djuren och de få stånd som fanns som kallades marknad (de gick att räkna på två händer så det var inte mycket att hänga i påskriset). Efter marknaden gick vi hem till Hanna (Jennys syster) och drack lite kaffe och pratade en stund. Sedan cyklade jag och Jenny hem och på vägen handlade vi lite smått och gott som vi behövde hemma och lite föda att stoppa i magen.

Jo, vi satte tomatfrön för en vecka sedan och de växer så det knakar. Knak, knak säger det varje dag och så har de växt lite. Knak, knak!

tomatplantor

Sanningen måste få vara sanningen

Jag har inte bloggat på ett tag och det beror på att jag egentligen inte vill blogga om vissa saker. Det är ju kul att blogga när det händer roliga saker och det är även roligare att läsa. Nu finns det dock inget annat att blogga om än det som följer.

face-of-axiety-no2

Senaste veckan, eller veckorna kanske är mer rätt, har jag mått fruktansvärt dåligt. Jag har haft ångest som nästan varit omöjlig att hantera men tack vare all terapi som jag gått i så hanterar jag det ganska bra.

Det är en sak om det bara sitter i huvudet men just nu är de fysiska känslorna lika jobbiga. Jag har de senaste dagarna haft smärtor i bröstet, som värk, och tungt att andas. Jag får även svårt att fokusera längre stunder på saker och min sociala fobi som alltid ligger där och gnager blir så jobbig att jag knappt vill gå utanför dörren. Dessutom har jag haft panikångest varje kväll, ibland flera gånger. Den känslan är att jag ska tuppa av när som helst och aldrig vakna mer. Så det är knappt att jag vågar gå och lägga mig. Sömnen är föresten en annan jobbig sak men den kan vi behandla i ett senare inlägg.

face-of-anxiety

Jobbet blir också lidande, jag har varit borta från jobbet flera dagar denna veckan och idag fick jag gå hem efter halva dagen för att ångesten var för stark. Kanske är det en depression på väg.

Jag vet att det finns många där ute som tänker; Vad fan gnäller han för, det är väl bara att gå ut? Ta dig i kragen för helvete!

Det är just du som tänker så som aldrig har mått psykiskt dåligt eller förstår att psykiskt ohälsa är lika verklig som fysisk. Men hade jag haft ett amputerat ben eller cancer i mina njurar hade du aldrig ifrågasatt min hälsa.

dark-in-thub

Det var det jag ville få ur mig, hoppas du som läser detta mår bättre än jag och aldrig behöver uppleva den smärta och hopplöshet som ångest innebär.

Vandra i frid!

Varför är du så rädd?

Jag vet att jag mest delar saker om psykisk ohälsa på Facebook och lägger upp helt konstiga citat och bilder på Instagram, men varför är du så rädd?

Jag har inte bara bipolär sjukdom, social fobi, personlighetsstörning och impuls kontrollstörning, jag har diabetes också. Så varför delar jag då inte inlägg och skriver om diabetes? Jo, för att varenda normalbegåvad människa vet vad diabetes är och (någorlunda) hur det funkar. Den kunskapen har inte människor om psykiska funktionsnedsättningar så därför måste vi prata om det, lyfta fram det och minska stigmatiseringen. Just därför sprider jag information för att göra just det.

Vi måste prata om psykisk ohälsa

Varje gång jag berättar för någon om att jag har bipolär sjukdom ser folk ut som fågelholkar, frågar vad det är och när jag berättar så backar de tillbaka ett par steg eller vill avsluta konversationen så fort som möjligt. Säger jag att jag har diabetes frågar de kanske; ”Jaha, tar du sprutor då eller?” eller ”Då kan du inte äta godis?”

Om någon vågade fråga; ”Är du ofta deprimerad?” eller ”Har du bra mediciner?” om min bipolära sjukdom skulle jag bli glad. Men så är det sällan, människor blir rädda för att de inte vet något om det och då vågar de inte ställa några frågor. Alternativt så tror de att alla psykiskt sjuka går runt som Norman Bates och dödar folk och förvarar sin döda mamma i källaren. Just därför måste vi sprida information om och prata mer om psykisk ohälsa.

Det görs mycket bra arbete i Sverige just nu av olika organisationer. De jobbar för att minska fördomar, hjälpa unga med psykisk ohälsa, minska antalet självmord, öka förståelsen hos allmänheten och mycket annat.

Några av dem är:

Hjärnkoll

Shedo

Suicide Zero

Tilia

Gå gärna in på respektive webbplats och läs mer. Det hjälper både dig och mig!

Ja, jag är sjuk i huvudet

Jag är en förespråkare för att tala lika öppet om psykiska sjukdomar som om fysiska sjukdomar. Ibland är det dock svårt att vara öppen och den mest uppenbara anledningen är att de flesta människor har så svårt att förstå. Alla har väl haft ont i magen men få har haft sådan ångest så att det känns som du ska tuppa av och dö. Hur beskriver jag ens den känslan? Många har haft lunginflammation men få har varit så djupt deprimerad så att döden känns som den enda utvägen. Hur ska jag få någon att förstå hur det är?

Jag som har bipolär sjukdom, och alla andra som har det, har det omvända att förklara utövar detta. I en hypomani känner jag mig oslagbar, jag får massor av saker gjorda på rekordsnabb tid, jag löser vilket problem som helst på fem sekunder, jag vill ha saker och köper dem också som om det inte fanns någon morgondag. Alltihop för att med 99% säkerhet falla ner i en depression efteråt.

Bipoler

Jag har varit djupt deprimerad många gånger, nästan lika många gånger har jag velat ta mitt eget liv. Jag har haft flera hypomanier, och visst det är skönt i stunden, men det tröttar snabbt ut mig och försätter mig i jobbiga situationer. Och, som sagt, efteråt kommer den där jävla depressionen. Att leva så är inte roligt, det är en risk för livet och för många slutar det med döden.

Som tur är har jag bra mediciner som planar ut de här topparna och dalarna. Större delen av tiden går det bra, jag mår bra och mitt liv fungerar, men ibland kommer de, hypomanierna och depressionerna. Däremellan har jag ångest från och till, ibland stark och långvarig, ibland lättare och snabbt övergående. Har du inte levt så här är det svårt att förstå och som sagt svårt att förklara för dig.

Trots detta väljer jag att vara öppen med min bipolära sjukdom. Även om de flesta har svårt att förstå så känner jag att det är bra om de vet att jag har vissa svagheter för att inte säga sårbarheter. Jag orkar inte alltid gå in i detalj för det är sällan någon idé, vill människor veta mer får de antingen fråga eller läsa på själva. Jag upplever det som att mycket har blivit lättare att vara öppen. Det kan hända saker som gör att jag måste vara hemma från jobbet, ställa in träffen med vännerna, orkar inte svara i telefonen eller något annat som inte kan förklaras på annat sätt än att säga ”Jag mådde psykiskt dåligt”.

Till just dig som läser det här vill jag säga att; ”Ja, jag är sjuk i huvudet”.

Tack för att du läste!

Jävligare dag

Javligare dag idag. Jag har inte mått så dåligt på evigheter som jag gjorde idag – ångest.

Dagens höjdpunkt var:

  1. Ben & Jerry’s
  2. Något helt annat.

  

Vart ska jag ta vägen?

Idag har varit en mörk dag. Alltså inte bokstavligt utan inombords, fast där var det visserligen mörkt bokstavligen.

Jag hade sådan ångest som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag kände liksom en form av vilsenhet i mitt inre och kunde inte förmå mig själv att hitta rätt bland alla tankar som strömmade genom mitt medvetande.

Jag passade i alla fall på att få lite ljus på min tillvaro (bokstavligt talat) genom att ta en promenad och sedan en mugg kaffe i solen.

Med hopp om en ”ljusare” morgondag.

Din tillgivne, Jesper

  

Filéa laxen

Det är kul att vara hemma hos min bror igen, att hela familjen är samlad för att fira jul.

Efter drygt tre timmars bilfärd kom vi fram. Sedan dess har det fixats inför morgondagen samt lagats mat som vi åt ikväll.

Det blev lutfisk till middag. Inte någon favorit men det är tradition att äta det dan före dan.

I övrigt har vi umgåtts, pratat, skrattat, fikat och kollat på tv.

Jag är nervös inför morgondagen då fem helt okända människor ska komma hit och fira julafton. Det är min broders flickväns mamma med sambo samt tre syskon. En prövning för min sociala fobi. Hur det går får du veta imorgon.

Nu ska jag sova i mitt lilla rum jag blivit tilldelad. Gnatt!

  
    
 

Hösten

Hösten närmar sig och hur ogärna jag än vill så kommer kylan och rusket nu närmare. Jag brukar inte må bra på hösten, det blir lätt deppigt och just nu är det väldigt mycket på det viset. Jag önskar att jag kunde skriva att jag ser fram emot hösten och vad som ligger framför mig, men jag måste vara ärlig. Under sommaren har jag varit djupt deprimerad och när det väl började kännas bra för ett par veckor sedan så kom bakslaget och jag mådde jättedåligt igen. Jag har fått en ny medicin och justeringar har gjorts nu i två omgångar så nu väntar jag på en positiv effekt igen.

Tjuvtitt på jobb

Det ligger en del positiva saker i pipen (som de säger) och jag vill möta dessa med energi och en positiv känsla, vilket jag hoppas jag får göra också. Jag har ju varit utan jobb i drygt ett år nu och det är på den fronten jag hoppas det ska hända grejer. Det krävs dock att jag orkar och har tillräcklig skärpa för att jag ska klara det och då krävs en stabil hälsa, annars kommer det bli pannkaka av alltihop och det är det ju ingen som vill. Dessutom är mitt självförtroende sänkt och trots att jag vet att jag kan och har gjort mycket bra jobb så tror jag inte tillräckligt mycket på mig själv för att gå framåt.

Det är en jävla balansgång det där; Hur mycket ska jag våga gasa på utan att jag kraschar? Hur mycket behöver jag ta på mig för att ta mig vidare? Är jag redo?

Svaren kommer väl längs vägen antar jag. Små steg i rätt riktning, att bara göra saker som jag mår bra av och säga nej till sådant som inte känns rätt eller får mig att må dåligt, det är vad som gäller nu.

Det omöjliga blev möjligt

Jag borde följt upp förra inlägget för länge sedan. Trots att det inte skulle gå att göra så hittade Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan en lösning så jag kunde gå fotokursen som jag kom in på. Nu har det gått två månader och kursen har varit fantastisk. Jag har lärt mig massa nya saker och sätt att se på bilder som jag inte hade en aning om tidigare. Att dessutom få se andras arbeten och höra deras sätt att tänka har givit mig mycket kunskap att jobba vidare med. Även om jag varit kritisk mot AF och FK tidigare så har de verkligen varit positiva här och sett hur jag utvecklats. Kursen har inte bara lärt mig massa nytt om fotografering, det har även varit en träning för mina psykiska tillkortakommanden. Jag har fått kämpa mot ångest inför varje föreläsning och examination, mina sociala svårigheter har jag fått träna och det har gått förvånansvärt bra.

Det är flera som har frågat efter att få se bilder från kursen och de olika uppgifterna vi fått, jag har tänkt publicera dem här på bloggen så att alla kan se, det har jag också tänkt göra inom de närmaste veckorna.

© 2017 Hatad & Älskad Av Alla. Alla rättigheter reserverade.