Meny Stäng

Etikett: sjukhus

Har jag berättat att…?

Jag har fokuserat mycket på mina psykiska problem, men jag har faktiskt en fysisk sjukdom också som man ska ta på största allvar. Har jag berättat att jag har diabetes?

De flesta vet nog vad det är, förr kallades det sockersjuka, men nu säger vi diabetes som egentligen är flera sjukdomar, men vad det i grunden handlar om är att bukspottskörteln inte producerar insulin som den ska och därför blir blodsockret för högt. Jag har diabetes typ 1 vilket innebär att kroppens egen produktion av insulin helt eller nästan helt slutat att fungera. Kroppens immunsystem angriper och förstör de celler i bukspottskörteln som producerar insulin.

Mina insulinpennor

Man kan inte se exakt när man får diabetes, det är först när man märker symptomen. Jag var 18 år och märkte att jag blev väldigt trött och kunde ligga och sova hela dagarna utan problem, jag blev inte piggare. Sedan var jag väldigt törstig hela tiden, men precis när jag druckit blev jag kissnödig och så där höll det på. Till slut gick jag till skolsköterskan och gjorde ett urinprov. Det var en sticka som skulle bli grön och ju mörkare den var desto mer glukos fanns i vilket tyder på att blodsockret är högt och du har antagligen diabetes. Min sticka blev svart!

Det blev en tripp till akuten för att undersöka vidare, min pappa följde med. Vi fick vänta länge men när vi väl kom in mätte de mitt blodsocker med ett stick i fingret. Återigen, mätaren visade värden upp till 34 mmol/liter (det är jättehögt), när de stoppade in stickan visade mätaren ”HIGH”. Det var alltså så högt att det inte gick att mäta.

Personalen fick smått panik och frågade hur jag mådde, om jag var yr, om jag hade ont någonstans. Jag fattade ingenting, skulle jag känna mig dålig? Jag är bara trött sa jag.

När läkaren kom in och tittade på provresultaten konstaterade han att jag hade diabetes. Jag kunde ha gått med det länge, ett par månader, ett halvår. Antagligen länge eftersom mitt blodsocker var så högt. Det jag kommer ihåg starkast av akuten den gången var vad läkaren sa när han satte sig för att förklara vad diabetes är.

Vet du något om diabetes, annars ska jag berätta för dig?
Förr när man fick diabetes, då DOG man…. (alldeles för lång tystnad)
…men nu för tiden finns det så mycket hjälpmedel och mediciner så att man kan leva ett nästan normalt liv.

Tack för den!

Jag blev sedan inlagd på sjukhuset då det var bråttom att få mitt blodsocker i balans. De pumpade i mig en jävla massa saltlösning för att snabbt sänka sockret. Sedan blev jag kvar på avdelningen i drygt en vecka. Första gången jag skulle ta insulin kom de in med en spruta (en riktig jävla spruta) och frågade om de skulle ge mig den eller om jag ville ta den själv. Jag svarade att jag tar den själv, det är väl lika bra.

Sedan dess har jag tagit 4-5 injektioner per dag. En vid varje måltid och en på kvällen. Jag har dock så kallade pennor nu, med fina nålar, inte så feta som den första sprutan jag fick som tur är. Det är två olika sorters insulin. Ett ”basinsulin” som räcker hela dygnet och ger ett jämnt blodsocker och ett snabbverkande att ta när jag äter för att ta hand om just näringsämnena i den måltiden.

Min blodsockermätare

Utöver det så mäter jag mitt blodsocker flera gånger om dagen för att bedöma hur mycket insulin jag ska ta när jag äter. Känner jag mig yr och skakis kollar jag också för då är det ofta lågt. Så det blir en hel del stick i både fingrar, ben och mage. Det är livet för en diabetiker och jag har vant mig att leva med det även om det är jävligt jobbigt ibland. Jag är ändå glad att jag fick min diabetes i modern tid, för ni kommer väl ihåg att förr när man fick diabetes, då dog man?

Detaljerad fakta hämtat från Bukspottskörteln.se

Nu börjar det hända grejer

Det första som hände idag var att jag cyklade till sjukhuset för att ta prover. Det var en darrig sköterska som stack nålen i mig, men jag var inte rädd. Var det någon som var rädd så var det han.

Sedan hem för att jobba. Sedan kom Angelica på besök idag igen men eftersom jag jobbade hann jag inte vara med när hon och Jenny spelade Skipbo idag igen.

Kl 13 blev jag hämtad för färd till kontoret och där satt jag och jobbade och snackade skit till kl 16. Jag ser fler och större möjligheter.

Jauuuu, sen hände väl inte så mycket mer spännande…eller jo, det gjorde det men det får du inte veta.

Just det, en mycket långdragen produktion har nått sitt slut idag, nu återstår ”bara” publiceringen. Det har varit det jobbigaste case jag varit med om så det finns risk att det måste firas med en flaska bubbel när det är klart imorgon.

Glad jul och bred fet midsommar!

  

    
 

Fullspäckat

Den här dagen kan beskrivas med ett ord; fullspäckat.

Först på morgonen: Diabeteskontroll hos läkare.

Sedan hem och sätta mig vid datorn för att jobba.

Mitt i alltihop ringer min arbetscoach och säger att mina handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan står på kontoret redo för möte. Så det var bara för mig att hoppa på cykeln och sätta mig ner för ett samtal kring min framtid. Det kommer ske ganska stora förändringar som jag inte orkar brerätta om just nu, men det är positiva saker som är i görningen.

Efter det kom Angelica så vi kunde fira hennes födelsedag ett par dagar för sent. Det blev sushi, presentöppning, spel och många andnöds-skratt, som vanligt.

Lite jobbsamtal på det, promenad till affären och två mikropopspåsar senare ligger jag nu i sängen trött som fan rent ut sagt.

Gnatt!


I väntan på diabetesläkaren.

Jag vet inte varför Angelica alltid ser så knasig ut på bild, kanske är något med ljuset.

Greta ville vara med och spela Skipbo men hade lite svårt med reglerna.

En fullspäckad fredag

Jag tar dåligt med bilder nu om dagarna så det här blir ett ganska tråkigt inlägg. NEEEEJ! Nu bloggar jag om att blogga igen, GE FAAN!

Dagen började kanske inte tidigt men ändå vid åtta och jag var skittrött. Målet på morgonen var en tripp till sjukhuset för att ta lite prover. Har man fler problem än fingrarna på händerna så blir det en del stick här och där.

När jag kom hem var det dags för jobb, har ju fått lite ströjobb så där bara för att jag är så jävla bra på det jag gör. Kul när någon uppskattar ens kunskap och samarbetsförmåga.

På eftermiddagen cyklade jag tillbaka till sjukhuset för att hämta upp Jenny och Angelica, ta A’s bil och styra kosan till staun. Jenny kollade efter en vinterjacka/kappa på Lindra medan jag och Angelica kollade på lite av varje. Jenny hittade ingenting som hon ville köpa så vi gick därifrån. Sen gick vi runt lite bara, jag hade ingen koll förutom på alla människor som kunde vara möjliga hot för min existens. Efter det gick vi däremot till Espressohouse och fikade, det var mysigt, vi var busiga och satt ute trots höstens mer och mer vidriga närvaro.

Efter allt detta åkte vi hem till Jenny och mig en sväng, skötte kroppshygien och tog det lite lugnt bara. Det var naja! På vägen tillbaka stannade vi det andra Lindra och kollade lite till. Jenny hittade en…ja, vad heter det… Blus? Tunika? Ett klädesplagg för överkroppen i alla fall.

Nu sitter jag och lyssnar på The Pinks, några av mina barndoms idoler som på den tiden kanske bara var ett par år äldre än mig. Härligt med nostalgi så här på fredagskvällen. Senare ska jag kolla på Idol som apropå pojkband har just ”Boyband, Girlband”-tema ikväll.

Moi moi!

Inlagd på PSYKET!

Om du tycker att det varit tyst från mig ett tag nu så har du helt rätt. Jag har nämligen varit inlagd på psyket sedan den 6 januari. Psyket förresten, är det bara jag eller är det ett laddat ord? Det låter så hårt och slutgiltigt att säga psyket…PSYKET! Det är dags att vi plockar ner det ordet från sin höga häst så att man kan använda det i vardagligt tal utan att folk ryggar tillbaka (det gör ju folk oavsett när man snackar om psykisk ohälsa), men det kanske bara är jag.

inlagd2014

Vad är det då för fel på mig? Vi vet ju redan om att jag har bipolär sjukdom (typ 2), impulskontrollstörning och generaliserad ångest, är det något mer? Näe, det är bara ångesten som varit skyhög senaste tiden och det blev helt enkelt för mycket för mig att hantera på egen hand.

Vad har då hänt? Jo, de vill lägga till Litium i min medicinering och jag har sagt ja till det. Litium är en välbeprövad medicin vid just bipolär sjukdom och de flesta som tar den är mycket nöjda med vad den gör för att stabilisera måendet och få bort de toppar och dalar som kan ställa till det. Jag har nu ätit Litium i drygt en vecka och kan inte säga att jag känner någon direkt skillnad men det kan ta en tid.

Ångesten är fortfarande riktigt jobbig så jag blir kvar här minst en vecka till. Jag har varit hemma på permissioner några timmar åt gången och det har känts bra även om ångesten är jobbig, men jag känner ändå inte att jag är redo att skrivas ut riktigt än.

Copyright © 2018 Hatad & Älskad Av Alla (Jesper Nilsson).
Alla rättigheter förbehållna.

Cannabistankar