Jag är inne på min sista semestervecka. Semesterns har varit jättehärlig och underbart att vara med hela familjen samtidigt. Hitta på saker, göra utflykter, vara hemma och umgås och göra mysiga saker bara vi tillsammans.
Men den här veckan jobbar min sambo så jag är själv med barnen. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det. Nej, jag hatar inte mina barn, jag älskar dem över allt annat och de är det värdefullaste jag har. Det är situationerna som kan uppstå som jag hatar.
Barn är barn sägs det och jag är fullt medveten om detta. Men när en sak som borde ta fem minuter tar 25 så börjar jag må dåligt. När en unge blir fly förbannad för att de inte får ta maten själv ur grytan så kryper det i mig. När jag har sagt ”nej” 52 gånger och jag blir skrattad i ansiktet så är jag nästan beredd att lämna platsen utan att vända mig om.
Det här är självklart inget som jag skulle göra, det hoppas jag att du förstår. Men känslan när allt som man har planerat just för att barnen ska ha roligt och må bra raseras av att de själva beter sig som värsta vildarna och demonerna så är det som att något inom mig krakelerar och är påväg att gå sönder. Du som förälder förstår säkert vad jag menar. Eller är jag ensam?
Osvsett så är jag djupt imponerad av att barnen är såhär. Att de beter sig som de gör. Att de kan komma på allt och att allt detta beror på att de inte ha någon koll på vad som händer själva. Jag är fascinerad samtidigt som jag inte kan fatta att dessa saker utvecklas successivt bit för bit bara genom att de åldras några månader.
Men som jag skrev innan så är mina barn det bästa jag har och jag skulle absolut inte vara utan dem. Detta även om jag stundtals tycker det är skitjobbigt att vara med dem. Jag gör allt för att de ska må bra, jag ger 130% för att vara en bra pappa och jag vet att de älskar mig också.
Det är bara det att ibland hatar jag att vara med dem och de kan ibland vara mina största fiender.
0 kommentarer