Jag passerar sjöar, jag passerar skogar, jag passerar station efter station. På slutstationen stiger jag av både på ditväg och hemväg. Förutom på ett ställe där jag kliver av mitt i rutten.
Jag ser samtidigt allt passera i revy. Det skulle inte bli såhär eller skulle det. Det kanske var meningen att det skulle bli såhär. Det var förmodligen början som inte blev bra, kanske för lite stöd och förståelse. Sedan gick åren och livet bara hände. Det var roligt en stund, sedan blev det sorgligt sedan roligt igen.
Sedan fann jag min lycka, min dröm. Det jag alltid hade velat ha skapades och det verkade fulländat.
Sedan kom jag, mina känslor och min brist på självkontroll. Då blev det kanske som det skulle eller så förstörde jag allt. Allt som alla hade hoppats på, allt som alla trodde skulle vara den stora finalen. Alla trodde inte att det behövdes mer, nu var allt klart. Livet skulle vara fulländat. Men sedan hände något och nu håller livet på att nästan ta slut gång på gång.
Dessa val, dessa dilemman, dessa ord som inte betyder någonting. Jag har sagt dem flera gånger men inte gjort något av dem. Jag har menat varenda ord men inte kunnat leva upp till ett endaste av dem.
Nu är orden slut. Nu är det kanske som det skulle. Nu är jag på den plats som var menad för mig.
Det måste vara så eftersom jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har kunnat göra fel val och det har jag gjort. Jag har kunnat säga fel saker och det har jag gjort. Jag har kunnat vara annorlunda och det har jag varit.
Så det här är väl som det skulle bli. Allting pekar på det, men varför?
0 kommentarer